måndag 3 oktober 2016

Framtidens värnpliktsförsvar

Allt tyder på att det blir någon form av värnpliktsförsvar igen som ska komplettera yrkesförsvaret.
Det är rätt väg att gå, men det kräver eftertanke om hur försvaret ska fungera som en helhet.

Jag tänker att nya värnpliktsförsvaret  dels ska klara av att fylla bristerna i yrkesförsvaret, dels ska säkra dess framtida personalförsörjning men också kunna erbjuda frivilligorganisationerna med Hemvärnet i spetsen en kvalificerad påfyllning.

Nya värnpliktsförsvaret kommer i praktiken att återinföra underbefälsgraderna med grupp och plutonsbefäl som är yrkessoldater. De meniga soldaterna kommer i stor utsträckning bli värnpliktiga. Det värnpliktiga befälet som var ryggraden i det gamla invasionsförsvaret kommer inte att finnas. Det är inte bara bättre utan också nödvändigt. Men samtidigt som vi fyller luckorna i försvaret öppnar sig en ny möjlighet. I takt med att soldater utbildas och förbanden fylls kommer vi att få utbildade soldater som inte längre har en plats på våra brigader. Några förrådsställda förband i stor skala, som förr, tror jag inte på. Däremot tror jag på mer kvalificerade hemvärnsförband där insatsplutonerna får färsk påfyllning eller rent av ytterligare ett insatskompani per bataljon.

Ni hör vart jag vill komma, en kontinuerlig trickle down effekt på alla nivåer. Yrkesbefäl från brigaderna som jobbar ute på utbildningsgrupperna, före detta yrkessoldater och underbefäl som blir aktiva i Hemvärnet. Det är den sammantagna effekten som är viktig. Jag upplever det som att klyftan mellan Hemvärn och yrkesförsvar aldrig varit mindre. I framtiden kommer man jobba sida vid sida, med olika uppgifter men med väl övat samarbete. Vi ser det hela tiden i andra delar av världen. Rådgivare och kvalificerade resurser tillförs mindre kvalificerade förband för att effektivisera och höja deras stridsvärde. Tänk er då detta inom ramen för EN försvarsmakt, utan tolkar, med en gemensam grundutbildning och terminologi och inte minst en kultur och samma målsättning med striden. Den här tanken har redan prövats och genomförts i Sverige under övning, men det är bara början menar jag.

måndag 27 juni 2016

Tidskrifter - ett missbruk

Just nu prenumererar jag bara på tre tidskrifter, men det kommer att bli ännu färre. Sedan några månader tillbaka är det Readly som gäller. En tidningstjänst som fungerar bra på min Surface.

För det första finns det en uppsjö cykeltidningar av alla de slag svenska, engelska och tyska. Hittills har jag inte hittat någon ny favorit. Bland tidningar om friluftsliv håller jag amerikanska Outdoor högst. Den har en sån bredd, från det udda till mainstream. Ska jag utläsa någon trend ur den tidningen så är det motorburet friluftsliv. Semester i vildmarken med fyrhjulsdrivna campingfordon eller med äldre endurohojar. Att bara ta sin sovsäck, en matsäck och sticka ut och grilla med sina vänner på en vacker plats under stjärnorna.  Det tycks vara grejen. Krävande flerdagars långturer med ryggsäck  är helt ute. På ett vis tycker jag det är bra, det behöver inte vara så märkvärdigt att njuta av att vara i naturen. Å andra sidan finns det ett värde i att lämna civilisationen för en tid och leva mer primitivt. Allt färre tycks vilja just det.

När det finns en uppsjö tidningar blir det att jag läser sånt som kanske inte är riktigt min grej men som ändå är intressant. Hit hör t ex engelska tidningen Field. Den handlar om överklassens fågeljakt med hagelbössa. Nu pratar vi inte om vanliga hagelbrakare utan såna med en prislapp på 50 - 60 tusen och uppåt. Ja det finns tydligen "mega" modeller, dvs såna som kostar en miljon pund. Liknande livsstil hittar man i tidskriften Country Life, de billigaste husen i den brukar utannonseras till ca 1,5 miljoner pund. Frågan är hur stor kundkretsen är för dessa tidningar, å andra sidan är den världens köpstarkaste.

Sen finns det alla biltidningar, från Bilsport till det mest exklusiva. Här finns något för alla. Återigen tycks detta med prisbild vara något som många är intresserade av i synnerhet i England.  I svenska tidningar spekulerar de sällan i vilka bilar som kommer ha en stark prisutveckling. I engelska tidningar är det normen. Äldre bilar tycks vara främst ett kul investeringsobjekt där.

Bland de tidningar jag inte trodde jag skulle läsa finns såna som Esquire och Café, men de har faktiskt en del intressanta reportage och intervjuer. Vissa grejer är ju bara för barnsligt men då är det bara att bläddra förbi. Den stora fördelen med digitala tidskrifter är ju just det, det gör inte så mycket, det finns mängder av annat istället. Kanske har Combat & Survival kommit med ett nytt nummer...




tisdag 1 mars 2016

Oljebyte

Vid 303448 km var det äntligen dags för oljebyte på Saaben. Biltema helsyntetolja och filter, ny plugg och packning. Ett klassiskt byte, lugnt och avslappnat på OKQ8  som tog 23 minuter, ingen stress alls.
Förra oljebytet var i oktober 2014 vid 284267 km.  1900 mil utan byte och två vintrar, det är snudd på misshandel, men jag har fyllt på med fin syntetolja vid några tillfällen.

Det går lite trögt att lägga i växlarna tycker jag, kanske slitna bussningar i länkaget, möjligen är det dags för Redline olja i lådan. Ett billigt sätt att skämma bort den så här på dess ålders höst. Kopplingen är väl inte heller helt fräsch.

måndag 22 februari 2016

Gun lifestyle - vem läser Recoil och Tactical World?

På min arbetsplats har vi en läsplatta med Readly. Där finns en massa tidningar att läsa, bland annat en uppsjö amerikanska vapentidningar. De flesta vapentidningar är antingen fokuserade på jakt eller skytte. Några är för dem som är intresserade av själva vapnet, samlare och vapenentusiaster. Men så finns det en kategori till. Tidningar som behandlar moderna automatvapen och pistoler. De skriver om självförsvar och knivar, de skriver om hur man ska hantera möten med fiender, kriminella och våldsverkare. De skriver om hur man utrustar sin pick up med vapenställningar och pansarplåtar, de skriver om skyddsvästar, lasersikten och ljusförstärkande goggles. De skriver kort och gott om hur man ska förbereda sig för att bli anfallen eller anfalla som enskild privatperson.

De här tidningarna skriver inte om militära förband eller brottsbekämpning, målgruppen är inte soldater eller poliser. Därför att den sociala sidan av våldsanvändning helt lyser med sin frånvaro.  Målgruppen är den ensamma mannen som förbereder sig för ett krig mot hela världen med sitt automatvapen, från sin hembyggda stridsbil i sin svindyra gore tex stridsdräkt. Det är för människor som låtsas att de är Delta Force. Allt är nytt, snyggt, high tec, vältränat och solbränt. Målgruppen är inte några rednecks utan folk som har elitförbandens operatörer som ideal. Frågan är vad de här tidningarna säger om USA och kanske vårt eget samhälle? På ytan kan jag tycka att det kanske bara är en variant av maskulinitet som visas. Lika stereotypt som  te x kroppsbyggartidningar eller livsstilstidningar för män. Men det är vapen vi pratar om här, det är människojakt som är syftet. Även om döden och blodet är frånvarande så är de själva komplementvaran, tillsammans med rädsla.

Jag väntar med spänning på den stund när de här tidningarna kommer i svenska upplagor med svenska redaktioner som gör svenska artiklar att komplettera de amerikanska.




tisdag 9 februari 2016

Ingen skola är bättre än sina elever

Idag skrev LO och de två lärarförbunden en artikel som gick ut på att friskolors kösystem förstärker skolsegregationen. Vilket i sin tur leder till olika bra resultat för eleverna i skolan. Så är det ju förstås, de som själva har högre utbildning sätter sina barn i skolor där andra som har högre utbildning sätter sina barn. Varför de som saknar högre utbildning inte ställer sina barn i kö till Carlssons skola etc kan vi bara spekulera i. De har ju faktiskt samma möjlighet att göra just det. Undantaget är de nyanlända som inte har haft möjlighet att göra ett aktivt val. De är en allt större grupp värd att tänka på. Dessa berörs inte i artikeln så det kan knappast vara dem som LO och lärarfacken månar om.

Kontentan är i vart fall att det fria skolvalet är under attack. Valet skapar segregation och förstärker effekterna av boendesegregationen som i sin tur leder till stora skillnader i elevers resultat.

Nu vill man alltså bryta upp den här möjligheten genom att skapa en annan sorts kösystem. Frågan är bara hur? Hur gör man? Ska man lottas till en populär skola? Det vore en lösning. Vad händer med den som inte drar en vinstlott då? Nu kommer vänstern - men det är ju redan ett lotteri där somliga blir vinnare och andra förlorare. Nej det är stor skillnad, de flesta hade möjlighet att göra valet, att de inte gjorde det, ja det är faktiskt deras fel. För samhället vore det bättre om alla gjorde aktiva val än att överlåta det till ett lotteri.

Matematiken bakom resultaten och argumenten


Min erfarenhet är att i en vanlig klass är ca 1/3 studiemotiverade som har studiebegåvning, 1/3 hänger med men bryr sig inte särskilt mycket och 1/3 får kämpa och behöver någon form av insats från skolan för att ta sig igenom 12 år med godkända betyg. Med särskild insats menas sånt som elevhälsoteamet skriver i olika åtgärdsprogram. Men vad händer om flertalet av den tredjedel som redan är motiverade sätts i en annan skola?

Låt för enkelhetens skull denna grupp av motiverade i en klass som sätts i annan skola med studiemotiverade utgöra 2/3 av de studiemotiverade. Då blir matematiken i en samma klass så här.
1/9 studiemotiverade, 4/9 som hänger med och 4/9 som kräver en särskild insats. I en klass med 27 elever kommer alltså endast 3 elever att vara motorer i klassrummet medan 12 behöver en särskild insats. Men nu är det inte så enkelt, därför att gruppdynamiken gör att eleverna själva skapar en hierarki där man intar nya roller. I en vanlig klass är 1/3 studiemotiverade oftast tillräckligt många för att de ska kunna sätta agendan. Men i en klass med endast 1/9 studiemotiverade elever är det den 1/3 som får kämpa som anger takten och klimatet i klassrummet. Det betyder att de 4/9 som annars skulle hänga med sänks till den lägre nivån. Notera nu att det fortfarande finns 3 elever i klassrummet som både har lätt att lära och vill lära sig. För en vanlig lärare går det inte att vinna över den här situationen. Det finns superlärare som kan göra skillnad men på en skola med tre parallellklasser hur många lärare är det? 3-4 st kanske. Gruppdynamiken hos lärarkåren är likartad den hos eleverna, alla kan inte vara bäst och om många av de bästa inte vill vara kvar så förändras dynamiken och de minst ambitiösa lärarna blir tongivande. Det sistnämnda känner lärarfacken till, det är huvudorsaken till att de skriver artikeln. Det blir för många arbetsplatser med en dålig arbetsmiljö där ingen trivs, inte ens de sämsta lärarna vill verka i en sån miljö.

Det finns med andra ord väldigt små möjligheter att motverka dåliga skolresultat i en segregerad miljö. Det går att göra skillnad på sina håll men inte på samhällsnivå.

Kan man argumentera för fria skolval när det är så här?

Ja, naturligtvis, vi har ett unikt rättvist system i Sverige där vi har avgiftsfri skola. Använd din rätt att välja. De problem som finns i vissa större städers förortsskolor har andra grunder än det fria skolvalet. Det fanns en boendesegregation långt innan det fria skolvalet fanns som skapar olika resultat. Tvärtom har det fria skolvalet gjort det möjligt att välja en bättre skola än den i närområdet.

måndag 1 februari 2016

En bil en bok ett träningspass

Sagan om Citroen Xantian är över. Topplockspackningen var trasig sedan ett par månader, oljan blev till majonäs och när kylan kom orkade inte motorn pumpa runt issörjan. Oljetryckslampan slockande inte. Jag bestämde mig för att nog fick vara nog. Dessutom var det bara 10-15 liter kvar i tanken. Kan inte påstå att jag saknar den något särskilt men ett litet litet vemod finns det förstås. Varje bil har sin tid i livet. 4000 mil fick vi tillsammans.

Nattduksbordet

Pete Blaber före detta befäl i amerikanska Delta Force berättar i boken The Mission, The Men and Me om sina olika erfarenheter av ledarskap. Berättelserna från olika uppdrag och krig i olika länder används för att understryka olika aspekter av ledarskap. Den grundläggande principen för Pete är att man måste vara förberedd på bästa sätt och därefter ha handlingsfrihet att utveckla situationen eller reagera på hur situationen utvecklar sig. Det är motsatsen till att planera menar han. Planera innebär att man låser sig vid ett tillvägagångssätt och om inte det funkar måste man avbryta och försöka igen. Om de som planerar dessutom saknar kunskaper om lokala förhållanden kan det inte bli annat än fel. Anledningen till planeringshysterin menar Pete är oviljan att ta risker. Men han menar att det är ett falskt sätt att hantera risker som främst hanterar risker för den militära staben snarare än riskerna ute på fältet. Ute på fältet behöver man kunna snabbt ställa om och utnyttja alla möjligheter som ges. Han ger exempel på hur det är lätt att överskatta fienden på grund av felaktig information. Det fenomen sammanfattar han med uppmaningen "Dont get treed by a chihuahua". Det andra problemet är när man underskattar fienden. Han ger exemplet på operation Anaconda i Afghanistan där fienden inte alls beter sig som förväntat och amerikanerna överskattar betydelsen av satelliter, helikoptrar och numerär men underskattar betydelsen av terrängen och anpassningen till landskapet. En av de organisatoriska riskerna som blir allt mer framträdande med informationsteknologin är att besluten flyttas från slagfältet till staber som tittar på drönares bilder och lyssnar till radiotrafiken på ledningsnätet. Petes grundtips är att alltid lyssna till folket på plats, eller "guy on the ground" som han kallar det. För en gammal lärare är det intressant att han använder begreppet tacit knowledge för att beskriva den kunskap man bara kan få genom att själv vara verksam på en plats och i en roll. Just pedagogiska färdigheter i klassrum brukar ofta beskrivas i termer om tacit knowlede, kombinationen av kunskaper, färdigheter och erfarenheter som styr den rutinerade i sina beslut. Gamla krigare har en mängd kunskaper som man bara kan få genom en god portion ödmjukhet inför alla de människor de mött som kunnat hjälpa dem att slutföra sina uppdrag.  Nu ligger de här erfarenheterna tio år tillbaka i tiden men mycket av detta har säkerligen än större relevans idag.

Träningspasset

Jag har åkt en hel del skidor medan det fanns snö, fantastiskt härligt. Mest klassiskt faktiskt, beroende på att jag varit lite halvkrasslig och velat hålla nere pulsen. Klassiskt är mycket snällare för hjärta lungor än skate. I veckan testade jag Försvarsmaktens träningsapp igen.Den är fortfarande instabil men mycket bättre än i somras. Passet "annorlunda", ja vad ska man säga, enbensburpees med enbens armhävning, jag fick sån djävulsk träningsvärk. Igår testade jag att springa med mina m/90 kängor, inget man gör anat än när det vankas fälttest, 2 km med stridsutrustning. Nu blev det 5 km på strax under 30 minuter, men det var ok. Har ju inte sprungit på länge, men konditionen var helt ok. 

onsdag 13 januari 2016

Svenska småbils & rusdrycksförbundet

Jag har i likhet med så många, killar, i min generation läst Joakim Lindengrens serier och fascinerats av den världen han skapade där Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet var ett stående inslag. Det centrala begreppet var "Bizarr", vad som var bizarrt respektive obizarrt var helt avgörande. Hela fenomenet finns väl beskrivet här. Men vad var det som låg bakom detta? Varför uppstod den här världen och varför fick den ett sånt starkt genomslag i vart fall i vissa kretsar?

Ett slags analys

Året är 1987, Sverige är under stark omvandling, statsministern är skjuten, folk har slutat röka, katalysator införs på alla nya bilar, blonderade solariebrända biffar i pastellfärgade linnen finns överallt. Idealet är käckt och sportigt med windsurfing, plastig musik, plastiga fordon och gummitryck på färgglada tröjor. TV kändisar tävlar i hurtighet, banalitet och att ta sig själva på stort allvar. Kort sagt, ytlighet, präktighet och nyhetens behag står högt i kurs. Allt som är gammalt, nött och beprövat ska bort. Det här var innan retrotrenden tio år senare, ett rökfärgat glasbord framför en vit TV och vit skinnsoffa var höjden av elegans. Mest för att det var nytt och stod i kontrast till stringhyllor, teakmöbler och TV apparater med jalusi.

I den här tiden dyker då Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet upp, en förening som värnar allt det som är utrotnings och utskrotningshotat. Ett gäng som både röker och dricker, som vägrar befatta sig med allt det nya, som vägrar bli vuxna, som vill fortsätta leka med småbilar. Allt det nya döms ut som "obizzart", yuppisar i gula tröjor och skotskrutiga byxor i nya japanska plastbilar är själva sinnebilden för motståndaren. Den som likriktar, kommersialiserar, säljer ut, lägger ned och skrotar ut allt det som har lite själ. Plastpopens apostlar (Clabbe och Göran) liksom präktighetens (Figge Mögholm aka Sievert Öholm) hånas. Särskilt mycket hånas en stackare vid namn Bo Flodin, Bo har vare sig pengar, utseende eller förstånd att leva det liv han så hett eftersträvar. Han vill vara en av de blonderade populära killarna med plastig stil, men han saknar allt som behövs fast han förstår det inte själv.


Genomslaget

Det här var en tid då folk fortfarande läste mycket serier, den sista serietidningsläsande generationen hade just vuxit ifrån sina Fantomen och Kalle Anka. De som hade ett lite större kulturintresse började naturligtvis läsa lite vuxnare serier. I generationen av sextio och tidiga sjuttiotalister fanns ett behov av en motkultur som inte var kopplat till partipolitik men som ändå hade en slags aktivismens mantel på sig, i det här fallet rökrock och fez. Väldigt studentikost och pubertalt, en liten krets av bättrevetare med gott hjärta som kramar nedläggningshotade bensinmackar istället för träd. Det klart att många kände sig hemma med en gång. Jag har aldrig uppfattat humorn som ironisk, våldsamma överdrifter och kiss och bajshumor är sällan ironiskt, man skrattar hjärtligt, inget kallt ironiskt skratt. 
Alla vi som inte kände oss hemma i ytligheten som fattade att vi aldrig skulle kunna platsa där, som visste att vi bara skulle bli Bo Flodin då, vi läste Lindengren med stort nöje, och vi var många som satte en ära i att ta avstånd, att odla vår originalitet, att göra bisarr till hederstiteln Bizarr.